När jag för ett par år sedan påbörjade mitt ideella arbete till stöd för demokratirörelsen i Belarus (Vitryssland) insåg jag snabbt att de flesta svenskar i allmänhet inte verkade känna till något om landet. Jag mötte högutbildade och allmänbildade, som inte visste att Belarus var ett eget land, utan alltid fått för sig att det tillhörde Ryssland. För många kom det som en chock när de fick höra att det fanns en diktatur i Europa. Att många inte känner till situationen i Belarus är inte konstigt. När det är ”val” i Belarus fokuserar svensk media på en fotbollsmatch, istället för att skriva några rader om valfusket och förtrycket av oliktänkande, som samtidigt sker i ett land mycket nära oss. Av någon anledning väljer majoriteten av svenska journalister att inte uppmärksamma Belarus, någonsin. De gånger jag har ringt och skrivit till tidningsredaktioner för att försöka få dem att uppmärksamma Belarus, har jag fått svaret ”vi skriver om det som är intressant för svenska folket, det här är inte intressant”.

Min fråga är då – hur ska svenska folket få upp ett intresse för Vitryssland om man aldrig ser eller hör något om det i media? Någonstans måste man erkänna att journalister, precis som politiker, har makten att förändra. För 8 år sedan fick Dawit Isaak’s bror bita i samma sura äpple när journalisterna uppenbarligen inte ansåg att Dawit’s öde var intressant för svenska folket. Helt plötsligt, många år senare, går alla stora svenska dagstidningar ihop och lanserar en kampanj till stöd för Dawit. Tack och lov har de äntligen gjort detta – men ska det verkligen behöva ta så många år för oss att inse att något är intressant och viktigt?

Efter ett par resor till landet som brukar kallas Europas sista diktatur, har jag snabbt insett vikten av att informera om Belarus i Sverige. I ett land där oppositionella ägnar hela sina liv åt att kämpa för demokrati och frihet, med konsekvensen att de sparkas från arbetsplatser och universitet för all framtid, och där många även spenderar veckor, månader eller år av sina liv i fängelse, kan knappast majoriteten hoppas på en ljusare framtid, om omvärlden aldrig reagerar, hör eller vill se vad som sker i dagens Europa. De riktiga frihetskämparna i Europa, finns verkligen inte i Sverige, utan just i Belarus. De som dagligen möter motstånd, men ändå aldrig ger upp. De som riskerar allt för demokrati och frihet måste någon gång få känna omvärldens stöd. Därför är det för mig som har varit där, min förbannade plikt att berätta, informera och väcka ett större intresse för Belarus i Sverige.

Okunskapen om Belarus är mer utbredd än jag trodde. Det är när chefredaktören för en av Sveriges största studenttidningar tar emot en artikel jag skrivit om Belarus, som jag inser hur skrämmande lite folk verkligen känner till. Redaktören skickar tillbaka en reviderad version där hon tagit bort ordet ”diktator” eftersom landet ”utåt sett” enligt henne inte kan ses som en diktatur. I all hast och frustration påbörjar jag kanske en onödig, men för mig viktig diskussion. Hon anser inte att landet uppfyller kriterierna för diktatur. När hon dessutom googlat och sökt i media kan hon inte alls se att man i media kallar president Lukasjenko för diktator. Jag blev oerhört leds över situationen. Att ens behöva diskutera om ordet diktator ska stå med eller ej, när artikeln handlar om hur studenter sparkas från sina studier på grund av sina politiska åsikter, och när en ung kille i min ålder precis berättat om hur KGB (säkerhetspolisens namn än i dag) dundrade in i hans lägenhet mitt i natten efter att han tidigare under dagen demonstrerat med plakat för frihet.

Mer om detta behöver nog inte sägas här, men jag tror ni förstår min poäng. Det är dags att informera om verkligheten i Belarus, och jag hoppas verkligen på Ditt stöd. Den här kampanjen är ett litet rop på hjälp, till journalister och politiker, men även till allmänheten.

Ni kan förändra och ni behövs.

/Isabel Sommerfeld
Samordnare, Info Belarus