När jag för ett par år sedan påbörjade mitt ideella arbete till stöd för demokratirörelsen i Belarus (Vitryssland) insåg jag snabbt att de flesta svenskar i allmänhet inte verkade känna till något om landet. Jag mötte högutbildade och allmänbildade, som inte visste att Belarus var ett eget land, utan alltid fått för sig att det tillhörde Ryssland. För många kom det som en chock när de fick höra att det fanns en diktatur i Europa. Att många inte känner till situationen i Belarus är inte konstigt. När det är ”val” i Belarus fokuserar svensk media på en fotbollsmatch, istället för att skriva några rader om valfusket och förtrycket av oliktänkande, som samtidigt sker i ett land mycket nära oss. Av någon anledning väljer majoriteten av svenska journalister att inte uppmärksamma Belarus, någonsin. De gånger jag har ringt och skrivit till tidningsredaktioner för att försöka få dem att uppmärksamma Belarus, har jag fått svaret ”vi skriver om det som är intressant för svenska folket, det här är inte intressant”.
Min fråga är då – hur ska svenska folket få upp ett intresse för Vitryssland om man aldrig ser eller hör något om det i media? Någonstans måste man erkänna att journalister, precis som politiker, har makten att förändra. För 8 år sedan fick Dawit Isaak’s bror bita i samma sura äpple när journalisterna uppenbarligen inte ansåg att Dawit’s öde var intressant för svenska folket. Helt plötsligt, många år senare, går alla stora svenska dagstidningar ihop och lanserar en kampanj till stöd för Dawit. Tack och lov har de äntligen gjort detta – men ska det verkligen behöva ta så många år för oss att inse att något är intressant och viktigt?
Efter ett par resor till landet som brukar kallas Europas sista diktatur, har jag snabbt insett vikten av att informera om Belarus i Sverige. I ett land där oppositionella ägnar hela sina liv åt att kämpa för demokrati och frihet, med konsekvensen att de sparkas från arbetsplatser och universitet för all framtid, och där många även spenderar veckor, månader eller år av sina liv i fängelse, kan knappast majoriteten hoppas på en ljusare framtid, om omvärlden aldrig reagerar, hör eller vill se vad som sker i dagens Europa. De riktiga frihetskämparna i Europa, finns verkligen inte i Sverige, utan just i Belarus. De som dagligen möter motstånd, men ändå aldrig ger upp. De som riskerar allt för demokrati och frihet måste någon gång få känna omvärldens stöd. Därför är det för mig som har varit där, min förbannade plikt att berätta, informera och väcka ett större intresse för Belarus i Sverige.
Okunskapen om Belarus är mer utbredd än jag trodde. Det är när chefredaktören för en av Sveriges största studenttidningar tar emot en artikel jag skrivit om Belarus, som jag inser hur skrämmande lite folk verkligen känner till. Redaktören skickar tillbaka en reviderad version där hon tagit bort ordet ”diktator” eftersom landet ”utåt sett” enligt henne inte kan ses som en diktatur. I all hast och frustration påbörjar jag kanske en onödig, men för mig viktig diskussion. Hon anser inte att landet uppfyller kriterierna för diktatur. När hon dessutom googlat och sökt i media kan hon inte alls se att man i media kallar president Lukasjenko för diktator. Jag blev oerhört leds över situationen. Att ens behöva diskutera om ordet diktator ska stå med eller ej, när artikeln handlar om hur studenter sparkas från sina studier på grund av sina politiska åsikter, och när en ung kille i min ålder precis berättat om hur KGB (säkerhetspolisens namn än i dag) dundrade in i hans lägenhet mitt i natten efter att han tidigare under dagen demonstrerat med plakat för frihet.
Mer om detta behöver nog inte sägas här, men jag tror ni förstår min poäng. Det är dags att informera om verkligheten i Belarus, och jag hoppas verkligen på Ditt stöd. Den här kampanjen är ett litet rop på hjälp, till journalister och politiker, men även till allmänheten.
Ni kan förändra och ni behövs.
/Isabel Sommerfeld
Samordnare, Info Belarus
Grejen är den att diktatorn faktiskt har folkligt stöd och att oppositionen som har HELA (om än begränsade) mediautrymmet i väst inte ger en riktigt korrekt återgiven bild av landets situation. Samma sak gäller i princip för Ryssland, varför alla i väst har en mycket, mycket negativ bild av Ryssland (och Vitryssland).
Yes, stämmer att det inte är en dans på rosor att vara oppositionell i Vitryssland. Stämmer också att det i mångt och mycket är en väg till en internationell politisk karriär, om man ska vara lite cynisk.
Saken är den att vi kan skicka hur många miljarder i demokratistöd som vi vill till den vitryska oppositionen, men det kommer inte hjälpa. Detta då den i alldeles för hög grad består av en liten klick människor med bakgrund i kulturell verksamhet. Vad som på allvar behövs är självägande, vilket är vad vitryssarna lider brist på. Detta hjälper vi dem enklast med genom uppluckring av handelshinder och ordentliga portioner utländskt ägande. Ekonomiskt befriade människor vågar också ta större politisk risk. I dagsläget är det bara mer samhälleliga outkasts som engagerar sig politiskt.
Så ekonomin först, politiken sen. För det krävs nämligen ett fungerande samhällsbygge med relativt oberoende domstolar för att ekonomin ska fungera. När väl det är på plats kan demokratin smyga sig in bakvägen. Den västerländska demokratin är byggd på principen om ekonomisk självständighet före politisk och jag tror den principen funkar utmärkt att applicera på östeuropeiska stater också.
PS. Sen kan vi också konstatera att bristen på demokrati i Vitryssland inte verkar vara något som förfasar befolkningen i stort. Tvärtom ser de med fasa över utvecklingen i t ex, det av väst omhuldade, Ukraina. De skiter i det, för att de tycker att de har det bra, helt enkelt…
Hej!
Självklart har Lukasjenko stöd! Enligt honom själv och enligt regimens egna uppdiktade siffror har han dessutom väldigt mycket stöd. Självklart har han också verkligt stöd, framför allt ute på landsbygden där människor knappt har råd med någon kontakt med omvärlden, bara lyssnar på en statlig radiokanal med Lukasjenkos prat varje dag om hur hemskt det är ute i Europa och hur bra allt är i Belarus och när de inte har några alternativ att lägga sin röst på (eftersom deras röster ändå inte räknas). Hur ska folk känna till annat när 70% av befolkningen inte har råd att lämna landet eller någonsin har kunnat se hur ett demokratiskt samhälle fungerar? Jag har personligen varit i Belarus under det senaste parlamentsvalet och sett hur man gick till väga med det uppenbara valfusket. Likaså valövervakarna från OSCE och ambassadörerna från andra länder. Att Lukasjenko är en maktälskande ledare som går över lik för att behålla makten och att man räknar röster med systemet ”1, 10, 50, 80″ istället för ”1,2,3,4,5″ är ganska uppenbart, och inte pga media i väst utan för att vi faktiskt har varit där, och sett det med egna ögon. Det är väl fantastiskt att den belarusiska oppositionen kan få uttala sig i västerländsk media – eftersom de inte kan göra det i sitt eget hemland.
Som juridikstuderande vill jag ju också påstå att ”oberoende domstolar” som du pratar om inte är något som kommer att existera i Belarus förrrän där existerar demokrati. Tyvärr är det så – ett rättssamhälle existerar inte i icke demokratiska samhällen.
Du har absolut en poäng med ekonomin. Som det är nu är det inte alls bra och Belarus är alldeles för beroende av Ryssland, vilket inte direkt får samhället att gå framåt, utan istället stå stilla. Men för att Belarus ska kunna utveckla en egen stabil ekonomi så måste de förändra sitt system. Så länge inga demokratiska framsteg märks av i Belarus kommer omvärlden fortsätta med sin isolering (vilket inte alls är bra någonstans), men när framsteg görs kommer isoleringen och sanktionerna sakta, men säkert tas bort. Ju öppnare och friare Belarus blir – desto fler länder kommer vilja samarbeta med Belarus och investera i Belarus, vilket kommer få ekonomin att växa och stabilisera sig. Som det ser ut nu är det inte många som vill investera i Belarus, tyvärr, på grund av hur samhället är uppbyggt och på grund av hur svårt det är att starta eget utan att ha staten pekandes med sina fingrar i bakgrunden (för att inte glömma KGB som inte ens kan låta folk anställa vilka de vill utan ser till att man inte anställer folk med exempelvis ”fel åsikter”).
Så tyvärr håller jag inte med dig. Demokrati är grundstenen som kommer få hela det belarusiska samhället att en dag blomstra på alla sätt, ekonomiskt, rättsligt och rent sagt mänskligt.
Vänliga hälsningar,
Isabel
Hi, I can’t understand how to add your site in my rss reader. Can you Help me, please
rH3uYcBX