Från många håll sett är det kommande presidentvalet så väl bäddat för en ny ”elegant” Lukashenkaseger som aldrig förr: folkstödet är fortsatt högt, ekonomin mår bra och oppositionen är mer splittrad och förlamad än någonsin. Men en viktig faktor, som under alla tidigare presidentval (utom det allra första) blåst vind i Lukashenkas segel, är annorlunda i år. I år har inte Lukashenka Rysslands stöd. Tvärtom befinner han sig i en brutal konfrontation med Piff och Puff i Kreml. Ryska medier öser hinkar med avloppsdynga över den belarusiske ”landsfadern”. Plötsligt har 10 år gamla försvinnanden av oppositionella politiker blivit en stor nyhet i Ryssland och ryska tittare häpnar nu över fasansfulla avslöjanden om den mustaschprydde folkhjälten som lyckades bygga upp en blomstrande postsovjetisk stat, en sådan som de så gärna ville att Ryssland skulle bli men aldrig blev på grund av Jeltsin och alla oligarker. Medvedev går ut med skarpa uttalanden på sin videoblogg och till och med låter sig skämta om Lukashenkas mentala hälsa i direktsända intervjuer. Men värst av allt är det som varken de förbryllade ryska TV-tittarna eller den blåögda belarusiska folkmassan ännu har förstått: från 1 januari kommer Ryssland att chockhöja sina priser på olja och gas till Belarus. Det är inte sagt än, men allt tyder på det just nu – från de ryska propagandafilmernas frekventa hänvisning till hur Ryssland i åratal har sponsrat Lukashenkas ”ekonomiska mirakel” men fick inget tillbaka – till det enkla faktum att priset för 2011 fortfarande inte är avtalat.

Visst har Belarus och Ryssland haft sina strider tidigare. Man har sett några olje- och gaskrig, till och med ett mjölkkrig, under det senaste decenniet. Det har länge varit ett våldsamt äktenskap. Men nu är det annorlunda. Nu har maktduon i Moskva passerat gränsen för vad som går att fixa med diplomati. Det finns ingen återvändo. Björnen har fått blodsmak efter avskedandet av Moskvas till synes evige borgmästare Jury Luzhkov. Nu är han redo att gå ett steg längre och ta itu med den belarusiske kameleonten, vars lojalitet till Moskva dunstar så fort han lämnar mötesrummet med en årsförbrukning av billig olja. Det är ingen slump att den senaste ryska propagandafilmen om (eller snarare mot) Lukashenka heter ”Gudfadern: Den sista hösten”. Och det är heller ingen slump att Lukashenka hade så bråttom med att utlysa presidentval före årsskiftet – och höja snittlönen till 500 USD.

Landsfadern sitter i en rejäl knipa. Förr kunde han göra vad han ville i valen. Varken EU eller USA accepterade valresultaten, men det gjorde alltid Ryssland och dess satellitstater. Nu kommer även ryssarna att hävda valfusk (vilket blir deras ursäkt för att lyfta alla bränslesubventioner). Ekonomin kommer att störtdyka 2011 på grund av höjda kostnader, och då riskerar Lukashenka att även tappa sin sista och trognaste allierad – det belarusiska folket. Visst låter det som ett ypperligt tillfälle för en dödsstöt mot diktaturen? Äntligen kan EU, USA och Ryssland sätta press på den belarusiska regimen med en enad front! Med ryssarnas ekonomiska krigföring, EU:s och USA:s politiska sanktioner och finansiering av oppositionen har regimskifte aldrig varit mer uppnåeligt sedan 1996. Jubeltid för alla demokratikämpar, eller?

Men vänta… Vad gör EU egentligen? Strax innan valkampanjen drar man in finansieringen av Lukashenkas starkaste rival, Alexander Milinkevich, och hans rörelse Za Svabodu (För friheten). Milinkevich förklarar att han inte längre tänker ställa upp i valet, men ger inte heller sitt stöd till någon annan konkret kandidat. Efter det får Lukashenka besök av en höguppsatt europeisk politiker efter den andre. Så många besök har han inte fått under hela sin förra mandatperiod. Sist var det Litauens president Dalia Grybauskaite, som enligt vissa källor påstods ha sagt att Lukashenkas seger i det kommande valet vore det mest önskvärda för välfärden och stabiliteten. Och så har EU-parlamentet förlängt moratoriet på resesanktionerna för Lukashenka och hans omgivning. Samtidigt hör man gång på gång uttalanden från europeiska politiker om att regimen har uppvisat vissa framsteg i demokratiseringen, med reservation om att det fortfarande är långt kvar.

Alltsedan Alexander Lukashenka tog makten 1994 har han haft EU emot sig och Ryssland med sig. EU och USA finansierade oppositionen, Ryssland stödde regimen, och i gengäld fick ryssarna sig en allierad, en satellitstat, en buffert mot Nato och en fågelskrämma för att avleda uppmärksamheten från Rysslands egna demokratiövertramp. Nu ser vi tecken på att EU håller på att överge den demokratiska oppositionen, samtidigt som Ryssland har övergett regimen. Det ryktas även om att valkampanjen för den starkaste oppositionskandidaten i det kommande valet, poeten Uladzimir Nyaklyaeu, finansierades med ryska pengar. Och sedan detta EU:s flörtande med Lukashenka…

Vad är det som händer? Håller EU och Ryssland på att byta sida? Men varför? Rysslands motiv är klara. De har insett att Lukashenka aldrig kommer att släppa upp självständigheten mer än vad som krävs för att garantera hans oberoende makt.

EU då? Förmodligen har man även på EU-nivå börjat inse att ryssarnas syfte med att störta Lukashenka inte alls är särskilt attraktivt för EU. Den som tar över efter honom kommer att tvingas göra större eftergifter till Moskva än vad Lukashenka var beredd att göra. Beroende på hur väl ryssarna spelar sina kort kan de räkna med allt från en marionettregering till en fullständig annektion av landet de med sina ekonomiska påtryckningsmedel lyckades ställa på knäna. Det är ett pris som belarusierna kan mycket väl tänkas vilja betala för att återfå sin ekonomiska välfärd, garanterad av låga energipriser. EU har inget motsvarande påtryckningsmedel att utöva, och eftersom ryssfobin i Europa är lika stor som alltid vill man inte bidra till att Ryssland får en starkare ställning i världen. Sett från det perspektivet är Lukashenka den ledare som framstår som mest kapabel att stå emot Rysslands offensiv utan att kapitulera Belarus till ryska intressen. Och i brist på bättre idéer verkar EU:s styrande skikt nu överväga att ge honom sitt stöd, eller åtminstone sluta motarbeta honom som man har gjort tidigare. Man kallar det för ”konstruktivt sammarbete inom ramen för Östra partnerskapet”.

En sidoeffekt av denna nya ”pragmatiska” (läs principlösa) strategi är att den demokratiska oppositionen nu, i brist på annan hjälp i sin kamp mot diktaturen, kommer att börja fjäska för Ryssland, vilket redan sker. På så vis bidrar man indirekt till att det ryska scenariot blir verklighet. Om Lukashenka avgår, är det Ryssland hans efterträdare kommer att stå i skuld till. Men den kanske viktigaste insikten som EU-ledarna fortfarande inte har gjort är att om Lukashenka inte avgår, blir han förmodligen ändå tvungen att kapitulera till Ryssland förr eller senare, om inte han får ekonomiskt stöd av EU. Och för att få det stödet måste han genomföra demokratiska reformer som EU kräver av honom (att kalla tillbaka dessa krav vore omöjligt utan att helt tappa ansiktet). Detta kommer aldrig att ske så länge vi har att göra med Alexander Lukashenka. Om nu EU vill vara med i spelet om regional dominans får man därför börja med att kliva ner på jorden.

/ Michael Sender

Bookmark and Share