Hej Isabel Sommerfeld!*

Minns du första gången vi sågs? Minsk flygplats den 15 december 2010. Jag argumenterade med en kvinna bakom disken för bemötandet av nyanlända resenärer. Först kommer man in i en hall för att visa upp sitt pass och visering för att få inresestämpel. De senaste åren har även personer stått där för att sälja försäkring. De kostar tre euro för en vecka och har med åren blivit mer och mer obligatoriska. Eftersom jag redan har försäkring känns det onödigt att dubblera denna, men vissa hotell frågar efter den. Om man ser ut som ett levande frågetecken och därefter ett utropstecken brukar man bli inskriven på hotellet, trots avsaknad av inhemsk försäkring. Undantaget var dock i somras på det rivningsfärdiga hotellet Svetlogorsk,som ligger i staden med samma namn. Den unge managern fick plötsligt en livsuppgift för dagen och sa att det kunde inte bli någon övernattning utan försäkring. Klockan var fem på eftermiddagen den 19 juni, hemma i Sverige var det kronprinsessbröllop, och här stod jag utan en bädd för natten. Något annat hotell fanns inte. Jag ringde till Belintourist i Minsk, mina välgörare på nästan alla resor i landet. De har assisterat mina resor ända sedan 1997 när PEN i Belarus uppmanade mig att resa med deras hjälp. De bad så mycket om ursäkt, men förklarade att inte ens de kunde göra något. Tyvärr, vi har sådana regler. Den unge managern hade svårt att dölja sin belåtenhet och jag fick lägga om taktik. Nu gällde det att le.

Managern tog med mig ut på gatan, beställde en taxi och efter några minuter kände jag mig bortförd. Det visade sig finnas ett kansli fyra kvarter bort. Till min förvåning var det öppet och där satt där två kvinnor vid varsin dator. De hälsade knappt när vi klev in och jag, förbryterskan, den ende utlänningen i staden, skulle nu visa upp mina dokument och få en försäkring. Den unga kvinnan suckade när hon tittade på mitt pass. Vad var det här för namn? ”Siderbjerg?” Hon tittade inte på mig utan på managern. ”Svesia?” Hon fortsätte undra. Efter en lång tvekan skrev hon ut min reseförsäkring. Jag log och tackade allra hjärtligaste. Taxin väntade och managern satt åter i framsätet. När vi stannade utanför hotellet vände han sig om och sa: ”10 000 rubel”. Nu kunde jag inte låta bli att protestera. Det var ju inte mitt problem. Han hade beställt taxi. Kontoret var faktiskt inte längre bort än att vi skulle ha kunnat gå dit. Han svarade knappt. Chauffören såg likgiltig ut. Jag betalade och tog en promenad. De oproportioneligt breda gatorna i centrum, höghusen och det stora röda torget med Leninstatyn andades tomhet och ingav samma känsla som scener från filmen ”The day after tomorrow”.

Our society is not designed for people, som min vän Nadya brukar sammafatta situationen.

Men nu var det passkö i Minsk den 15 december, fyra dagar innan presidentvalet skulle vara avgjort. Väl framme i luckan konstaterades att jag inte hade försäkring och därmed var ingen stämpel möjlig. ”Men var finns denna försäkring?” Den unga kvinnan bakom glaset pekade bakom kön. I hallen fanns inga med försäkringsblock. Jag frågade en vakt och han pekade uppåt. Jag tog trappen i snabba steg. Utanför ankomsthallen väntade ju chauffören från Belintourist. I dunklet på andra våningen skymtade jag en lucka och några utlänningar. Jag gick raskt dit och frågade en anställd som just höll på att smita in bakom en dörr. Här gäller det ibland att vara påstridig. För när tjänstemannen väl sitter bakom sitt glas, med en liten lucka att kommunicera igenom (här måste man ofta böja sig ned) är det svårt att få svar på en fråga. Nej, försäkringar kan lösas i en annan del av lokalen. Han pekade bort i korridoren och sedan till höger.

Väl i nästa lokal stod mycket riktigt en grupp försäkringstörstande utlänningar och väntade bakom ett högt bord. Två unga kvinnor försökte så noga och snabbt de kunde expidiera alla. När jag kom fram och argumenterade om den dåliga planeringen på flygplatsen och varför gäster ska behöva stå i kö utan information kände jag de andras vaga irritation. Det är ju inte de unga kvinnornas fel. Inser du inte hur meningslöst det är att bli upprörd. Låt dem inte få ögonen på dig.

Our society is not designed for people.

Ja, det var där vi träffades Isabel! Sedan lyckönskade vi varandra, du åkte med dina vänner åt ett annat håll och jag till mitt för att fullfölja arbetet med en kortfilm om barn i missbruksmiljöer.

Det blev tågresa till Pinsk med ankomst fem på morgonen. Jag delade kupé med en chaufför från Luninets. Han skulle hem efter sin arbetsperiod och längtade efter hustrun och barnen. På bordet mellan oss la han upp en stor hög med chokladbitar inslagna prassliga färgstarka färger. Eftersom det inte fanns någon läslampa i kupén var det bästa man kunde göra att försöka sova. Det blev inte lätt. Mannen i bristen intill snarkade ljudligt. Dessutom hade han troligen inte duschat eller tvättat av sig efter de senaste arbetspassen. Då och då sköt det ut doftslingor från hans bädd och jag tillämpade andningsmetoden att täppa till näsan och andas genom munnen. Det krävdes en rejäl manöver med kudde och täcke för att täcka öronen och näsan samtidigt. Samtidigt upplevde jag en förnöjsamhet; inget hotellrum i Minsk kunde mätas med lyckokänslan att få vara på väg till Pinsk med tåg. Biljetten kostade 72 kr. Jag slapp slira omkring på de hala vägarna. Chauffören från Luninets, vars stad jag besökt många gånger, skulle försvara mig från angrepp. Om något skulle hända, men vad? Det har det aldrig gjort under mina kanske trettio tågresor i landet. Vi hade pratat om att hans stad Luninits hade gamla anor, att vikingar besökt staden, att där fanns ett vackert monument till deras ära och gruvstaden Mikasjevitij med dess företag ”Granit”. Och visst, han hade kört grus där.

Sista dygnet hade jag bestämt mig för att vara i Minsk. Jag kom dit sent på kvällen och vandrade till Oktobertorget. Det var fortfarande den 18 december, några minuter före tolv. Det snöade. Tio unga åkte skridskor på torget. En stor magnifik julgran i mitten. Plötsligt hoppade en ung grabb ur baksätet från en bil. Över axeln hängde ett par skridskor. Jag skickade iväg några rader på Facebook och Inga-Lina Lindqvist svarade att barn i Belarus inte var lika omgärdade av ängsliga föräldrar. Inga-Lina är från Barysau, en timmes resa från Minsk, hon arbetar idag som författare och föreläsare i Sverige, och jag har stort utbyte av att lyssna till henne. 2003 var hon en av deltagarna i Litteraturresan. Jag skriver senare, tillbaka i hotellrummet, några anteckningar om att det inte kommer att samlas så många på torget nästa dag. Oppositionen har ju vädjat och uppmuntrat folk att komma till valvaka och protest, men vilka vill riskera så mycket? Kanske bli slagna? Fängslade?

Åtta är mötet utsatt. Två timmar innan sitter jag intill torget på ett café och ser hur poliser samlas. Bussar och militärfordon för transporter ställs på en lång rad efter torgets sidogata.

Jag tror fortfarande inte att det ska komma så många. Tio i åtta, när jag står intill isbanan som används av ett fyrtiotal, är det knappast någon folksamling, men det går att skymta några vit, röd,vita flaggor i hörnet, intill gången under avenyn.

Sedan strömmar folk in. Halv nio är det så många att det blir svårt uppskatta antalet. Kanske finns här femtusen, tiotusen? Den högsta siffran att utläsa samma kväll var 30 000. Det har jag svårt att tro, men nedanför scenen står folk tätt samman, och bildar för en timme ett hav vars vågor skickar framtidstro och hopp.

Trots misshandeln av presidentkandidaten Uladzimir Neklajev, trots att presidenten redan utropat sig som segrare, och trots hotet om att aktionen när som helst kan avbrytas. Det kallar jag mod.

Our society can be designed for people.

Tack för ert engagemang!

Hälsningar,
Maria Söderberg
Fotograf, filmare & författare
inf0@mariafoto.se

Fotnot: *Isabel Sommerfeld är samordnare för Info Belarus