För mig som jurist, som tidigare arbetat med mänskliga rättigheter och nu sitter i riksdagen, samt är ledamot i justitieutskottet, blir jag otroligt uppgiven när jag ser att den redan bristande rättssäkerheten bara blir än värre i Belarus.

En vän till mig i Minsk sa att känslan är som att ”alla som har en kökskniv hemma riskerar att kallas för terrorist”.

Jag följer med stor oro utvecklingen i Belarus. Den går helt åt fel håll. På senare tid har det rapporterats om allt större inskränkningar i yttrande-, press-, förenings- och mötesfriheten. Journalisten Natalia Radzina och den före detta presidentkandidaten Michalevich har tvingats fly landet efter vittnesmål om bland annat tortyr i KGB:s fängelse. Många demokratiaktivister har dömts till långa fängelsestraff, i farsliknande rättegångar utan bevisning. De är typiska offer för den intolerans mot oliktänkande som råder i dagens Belarus, de riskerar ett långt fängelsestraff enbart för att de utnyttjat sin rätt till yttrandefrihet.

Efter det bombdåd som skedde i tunnelbanan i Minsk för några veckor sedan sade sig president Lukasjenka snabbt ha hittat gärningsmännen. Det är ingen som riktigt tror på att staten har hittat rätt gärningsman. Och även om de faktiskt gjort det, så är förtroendet för regimen så lågt att ingen tror dem oavsett. Förtroendet för staten har minskat i Belarus och det är antagligen också därför regimen ökar sitt tryck genom att inskränka rättigheterna än mer. Det är också en fara för rättsäkerheten när ingen längre litar till poliser och domstolar – som ska se till att lagar efterlevs och rättsäkerheten uppehålls.

Det finns flera exempel på lagstiftning i Belarus som är helt oförenlig med de internationella konventioner de skrivit under. Ett exempel är att trots att Belarus har ratificerat FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, där föreningsfriheten garanteras, så har man en lagstiftning som står i strid med denna konvention. Denna står nämligen i konflikt med deras nationella paragraf 193 i brottsbalk, enligt vilken människor som verkar i icke-registrerade organisationer kan dömas till fängelse i upp till två år. Denna kan relativt godtyckligt användas då det varit flera år sedan organisationer kunnat registrera sig.

För att vi ska kunna tala om en demokratisering av Belarus måste det ske förändringar på systemnivå. Den repressiva lagstiftningen måste reformeras, rättsväsendet måste göras oberoende från den politiska makten och medborgarna måste få möjlighet att välja sina politiska företrädare i fria och rättvisa val. De mänskliga rättigheterna måste respekteras och garanteras: det handlar bland annat om yttrandefrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet.

De brott mot mänskliga rättigheter som dagligen sker i landet måste upphöra. Sverige och EU måste bli tydligare såväl mot Belarus som mot Ryssland som de idag kan förlita sig på. Vi måste värna att länder världen över följer de gemensamt överenskomna reglerna om demokratiskt styre, rättssäkerhet, rättsväsendets oberoende och respekten för mänskliga fri- och rättigheter.

Caroline Szyber (Kd)

Riksdagsledamot samt valobservatör för OSSE under presidentvalet i Belarus 2010