Det var med skam som jag upptäckte att president Lukasjenkos egen pionjärorganisation BRSM (”Lukasjenko-jugend”) fick chansen att propagera i Schlagerfestivalen under onsdagens semifinal. Festivalen ska vara en folkfest med musik, dans och glädje – inte fungera som en plattform för diktaturregimer att sprida politisk propaganda.

Jag hoppas att Robert Wells är medveten om riskerna med att ställa upp i Schlagerfestivalen med ett band vars regim uppenbarligen inte bara ser musiktävlingen för vad den är. Wells är en väldigt duktig musiker, men genom sitt framträdande i årets Schlagerfestival legitimerar han också Europas sista diktatur.

SVT (EBU) och Svante Stockselius, borde offentligt be om ursäkt för att detta har fått ske under deras överinsyn. Min förhoppning är också att det videoklipp som visades i inledningen till det belarusiska framträdandet i semifinalen, inte visas igen under finalen. Videoklippet är regisserat och filmat i Vitryssland, det handlar alltså inte om någon i publiken som viftat med flaggan, tvärt om handlar det om producerat material som ansvariga för Schlagerfestivalen bör ha koll på.

EBU måste sätta stopp för den politiska kampanjen.

Isabel Sommerfelds debattartikel i Expressen kan ni läsa här: http://www.expressen.se/debatt/1.2003643/isabel-sommerfeld-vagra-spela-med-i-diktatorns-rapsodi

Det här är andra gången sedan kampanjen Info Belarus startade, som jag har kommit på DN med att blanda ihop ordet ”vitryss” med ”ryss.” Förra gången var när jag hade intervjuats efter en manifestation utanför Sveriges Radio vid nedläggningen av de belarusiska radiosändningarna. Då skrev de bl.a. att man ”i Vitryssland trakasseras om man talar ryska”, vilket förstås inte är sant, utan precis tvärt om (om man talar vitryska, skulle det vara). Journalist efter journalist upprepar det språkliga felet. Varför kan jag inte säkert svara på, men i de flesta fall handlar det troligtvis om rent slarv/misstag.

Ännu en gång har vi fått bekräftat för oss, varför man även i Sverige borde använda sig av orden ”Belarus” och ”belarusier” istället för  ”Vitryssland” och ”vitryssar”. Det är helt enkelt väldigt lätt att det blir fel.

När vi reser utomlands heter det inte ”White Russia”. Det heter ”Belarus”.

Här kommer en liten uppmaning till svensk media. Var snälla och tänk efter innan ni publicerar. Kanske vore det även lämpligt om ni föregick med gott exempel och påbörjade användningen av orden ”belarusiska” och ”belarusier”? Faktum är ju att Svenska Akademien under 2009 beslutade att ändra just detta. Se dokumentet nedan, undertecknat Peter Englund.

Foton: svaboda.org

Här om dagen släpptes Uladzimir Nyaklyaeu, ledaren från kampanjen ”Säg Sanningen”. Han fängslades den 18 maj, samma dag då polisen och KGB gjorde räder mot oppositionella kontor runt hela landet.

Uladzimit vittnar om sin tid i fängelset. Han menar att hela systemet är ett maskineri av förtryck och skrämselmetoder.

”Jag såg runt trettio unga personer under mina tre dagar i fängelse…. Vad dessa ungdomar fick gå igenom! De hade blåmärken, de kunde inte röra sig normalt. De misshandlades och torterades, de erkände både vad de var skyldiga till och vad de inte var skyldiga till. Jag skrämdes, inte av handlingarna av vissa konstaplar/polismän, utan av hur maskineriet fungerar. Det här är ett förtryck-maskineri!”, sade Uladzimir till oberoende belarusisk media när han precis släppts.

Det råder inte en lugn stund för politiskt aktiva, oppositionella och MR-organisationer i Belarus. Under gårdagen genomfördes räder mot ett flertal oppositionella rörelsers kontor i ett tiotal städer. Utrustning konfiskerades och medarbetare arresterades. Husrannsakan gjordes även i oberoende journalisters bostäder i Minsk, Brest och Grodno.

”Polisen kom och grep alla som var där, ett tjugotal personer”, sade igår Sergej Voznjak från oppositionsrörelsen Säg sanningen till TT-REUTERS.

Unga aktiva hotas med besök från KGB och deras vänner och familj får ta emot hotfulla telefonsamtal. Det är uppenbart att presidentvalskampanjen har satt igång. Lukasjenko försöker åter igen klamra sig fast vid makten och för att göra detta måste oppositionen och oberoende journalister sättas på plats.

Samtidigt verkar det som att svensk media har vaknat. Plötsligt finns ett 30-tal artiklar ute på svenska dagstidningars hemsidor om gårdagens räder i Belarus. Vi får hoppas att detta inte bara är tillfälligt. Det är verkligen på tiden att svensk media uppmärksammar vårt närland. Räder mot oppositionella är tyvärr inget nytt. Det är vardagen för många, som vi så sällan hör talas om i Sverige.

Foto från www.charter97.org

En tyst manifestation till stöd för kända politiska fångar som t.ex. de nyligen fängslade Mikalai Autukhovich och Uladzimir Asipenka hölls vid Independence Avenue i Minsk den 16 maj.

Ett tiotal unga stod i en linje längs allén med porträtt av politiska fångar. Flygblad med information om de politiska fångarna  delades ut till förbipasserande.

Efter manifestationen greps ett flertal ungdomar som deltagit i manifestationen, vid en närliggande tunnelbanestation (Maxim Vinyarski, Alyaksandr Shumejka, Alyaksadra Andreeva och Zmitser Pleshchynski).

Ett försök till pride-parad (”The Slavic Gay Parade 2010″) anordnades i dag i Belarus huvudstad Minsk när ca 230 personer samlades för att manifestera för HBT-personers rättigheter. Detta trots att paraden förbjudits av myndigheterna. Demonstranterna manifesterade med en 12 meter lång regnbågsflagga och ett flertal skyltar med starka budskap så som ”Samma rättigheter, Inga kompromisser” och ”Nej till homofobi”.

Nyhetsbyrån BelaPan rapporterar att demonstranterna samlats för ett möte på Surhanau Street, för att sedan försöka marschera vidare. Demonstrationen skingrades istället av kravallpolis. Ett dussintal arresterades, tvingades våldsamt in i bilar och fördes bort till okänd ort. Enligt gay.by greps även tre personer senare på ett café.

Homo-bi och transsexuella är en utsatt grupp i Belarus som dagligen diskrimineras i samhället, även av ”rättsväsendet”. Under 2009 greps två män i ett badhus av den enda anledningen att de gick nära varandra. De sattes i fängelse i två dagar för ”störande av ordning”. Läs mer om HBT-personers situation i Belarus här.

Foton från www.charter97.org

För er som missat dagens inlägg i P1, programmet OBS, kan ni lyssna på det här: http://www.sr.se/webbradio/?type=broadcast&Id=2357945&BroadcastDate=&IsBlock=0. Isabel berättar om det senaste valet i Belarus, hur ungdomar kämpar för fria val, förföljs av KGB och hotas för att de helt lagligt ställer upp som lokala valövervakare. Krönikan finns kvar i 30 dagar, missa inte detta!

Men det är svårt för mig att tala om landet, utan att nämna de grova övertramp mot de mänskliga rättigheterna som framför allt drabbar de unga. Att engagera sig för fria val och yttrandefrihet, kan betyda att man som student tvingas avbryta sina studier, sparkas från sitt jobb eller fängslas.

Dzima är en av dem som valt att engagera sig. Han fortsätter, trots att han ett flertal gånger misshandlats och trakasserats av underrättelsetjänsten KGB. Han ordnar seminarier, där ungdomar från olika länder får utbyta erfarenheter om demokrati och politik. Efter att han nyligen besökt Sverige blev han inkallad till rektorn. Där väntade tre män från KGB. De ville veta, vilka han hade träffat och varför. Dzima fick aldrig komma tillbaka till universitetet och hans kolleger vände honom ryggen.

Under det lokala valet i Vitryssland får kandidater själva välja ett antal observatörer. Sonja var i år en av dem. Ordförande för valkommissionen tog henne plötsligt åt sidan. ”Du borde tänka på din framtid. Jag kommer att kontakta din institution”, sade han. Sonja, som i dag bara är 20 år gammal, riskerar alltså att inte kunna ta examen, för att hon fullt lagligt deltagit som valobservatör.

Under min resa träffar jag också Nadja. Hon berättade, dagen före valet, att representanter från universitetets administration besökt hennes studentboende och tvingat studenterna att förtidsrösta. ”Vi har fått ett krav på 40 procent förtidsröster” sa de. Om Nadja inte följde hotet riskerade hon att förlora sin lägenhet.

Efter mötet med Nadja visas jag och mitt ressällskap bort till distriktets vallokal. En ung man presenterar oss för valkommissionens ordförande. ”De är journalister från Sverige”, säger han. I själva verket är vi bara två nyfikna studenter. Ordföranden skickar ut den unge mannen och ber oss sitta ned. På skrivbordet framför oss ligger en polishatt och en batong. Dörren öppnas plötsligt av en polis. Han blänger på oss och stänger dörren igen. Jag känner nervositeten stiga och svetten rinna bak på nacken. ”Hoppas han inte ber om presslegitimation”, tänker jag. När vi frågar honom hur många som kommer förtidsrösta under valdagen, svarar han ”Drygt 40 procent”. Han bekräftar alltså vad Nadja berättat. Allt var planerat. Med hjälp av ett högt antal förtidsröster, skulle det bli enkelt att manipulera valresultatet.

Dagen därpå hör vi att den unga liberale kandidaten vid förtidsröstningen fått mycket färre röster än den regimtrogne konkurrenten, trots att liberalen fått flest röster under själva valdagen. Antalet förtidsröster var 42 procent. Vi får också reda på att valurnorna öppnats natten före valet, då plomberingen gått sönder. Det tyder på att någon kan ha försökt manipulera rösterna.

Att vara politiskt engagerad i oppositionen är att ständigt kämpa i motvind. Ändå finns de som alltid står upp för rätten till yttrande- och valfrihet. Många studenter i min ålder har redan fått uppleva fysiskt våld, suttit fängslade, förlorat studier, jobb och sett sina familjer trakasseras. Det var under denna resa som jag förstod hur viktigt vårt besök var. Vi visade att de inte var ensamma. Vad jag inte avslöjade för dem, var min frustration över tystnaden i svensk media. Trots att det är lika långt från Stockholm till Minsk som från Stockholm till Kiruna, så nämns inte ett ord i svensk media om hur ungdomar och journalister arresterats under valet i Vitryssland. När man på våra största dagstidningars hemsidor söker på ordet ”Vitryssland” hittar man många artiklar – men de handlar om sport.  Inte om de statliga brott som begås i landet.

Isabel Sommerfeld

Måste fler belarusiska journalister dö innan Europa börjar bry sig? Detta frågar sig journalisten Natalya Radzina.

”Anything may happen to me and my fellow journalists. We need the solidarity of journalists, human rights activists, politicians, and people all over the world. The silence of the European Union, which doesn’t react to the outrageous situation in Belarus, insults us and all those who stand for European values.

Belarus doesn’t have oil and gas, but 10 million people live there. London has almost the same population. Imagine the same things are happening to you and your families, while the world stands idly by and says “at least people aren’t being killed in the streets.” Maybe Europe wants us to be murdered?”

Natalya Radzina är redaktör på charter97.org

Läs hela artikeln, som publicerades den 3 maj, World Press Freedom Day, på  hemsidan för människorättsorganisationen Index оn Censorship.

Autuchovitj greps 2009. Han har suttit häktad sedan dess och menar att han är oskyldig. Flera vittnen menar att de under utredningens gång har utsatts för tortyr i syfte att få fram bevis och erkännanden. Autuchovitj misstänktes för att bl. a. ha planerat attacker mot guvernören i Hrodno och även försök till mordbrand. Domstolen lade dock ner anklagelserna om mordbrand och planering av terrorattacker p.g.a. av motstridiga vittnesuppgifter och brist på bevis.

Autuchovitj dömdes till slut för olaga vapeninnehav. Detta trots att anklagelserna om olaga vapeninnehav bygger på vittnesmål från en kollega (vittnet som i de andra fallen bedömts ange motstridiga vittnesuppgifter) om ett gevär som ska ha påträffats nära Autuchovitjs hem. Det enda som Autuchovitj erkänt är olaga innehav av gevärspatroner i sitt kassaskåp.

Efter att domen fallit samlades ett hundratal demonstranter utanför domstolsbyggnaden, varav några med porträtt av politiska fångar. Flera oppositionella frontfigurer greps, bl.a. den förre detta presidentkandidaten Aljaksandr Kazulin, ungdomsledarna Artur Finkevitj och Mikalaj Dzemidzenka. De anklagades för att ha stört den allmänna ordningen. Samtliga uppger att de misshandlats på polisstationen innan de släppts, något som tyvärr inte är allt för ovanligt i Belarus.

Belarusiska MR-organisationer och oppositionella menar att Autuchovitj i själva verket dömts för sitt aktiva samhällsengagemang som ordförande i en organisation för Afghanistan-veteraner och då han varit en stark kritiker mot korruption.

Det är tydligt att det finns politiska motiv bakom beslutet att spärra in Autuchovitj. Detta visade sig under rättegången då anklagelserna var helt ogrundade.