Värt att påpeka är att de ”fåtal” journalister som Expressen har fått siffror på, troligtvis är väldigt mycket högre i verkligheten. Många journalister i dessa länder har inte pressackreditering eftersom det är svårt att registreras som journalist och räknas således inte ”officiellt” som journalister även om det är av den anledningen som de hålls inlåsta.

Vi fortsätter att uppmuntra media att inte glömma bort Belarus. Det finns mycket att skriva om – så att det räcker för varenda dagstidning. Vi välkomnar också media att höra av sig till oss för kommentarer eller kontakter i Belarus.

Läs hela reportaget i Expressen här.

Advokaterna menar att Nekljajev mår dåligt, men han har inte fått någon hjärtattack eller allvarlig hjärnskada som många trott när man ej hört något från honom. ”Han har ett enormt blåmärke på ansiktet, klagar på huvudvärk och högt blodtryck, som kan sänkas endast med hjälp av läkemedel. Han bad även om att få en blodtrycksmätare,” sade en av advokaterna till tidningen Narodnaja Volja.

Nekljajev berättade till sina advokater att han hade skickat sju brev till sin fru från fängelset, men hans fru hade inte fått ett enda. Han blev glad av att höra att omvärlden protesterade mot frihetsberövandet av honom, och att många kolleger från Belarus och andra länder hade krävt att regimen skulle släppa honom.

Advokaterna kan dock inte säga något om utredningen så länge den pågår. Man vet alltså inte än vad som väntar Nekljajev eller övriga fängslade presidentkandidater. De kan släppas inom kort, eller få långa fängelsestraff om de anses vara skyldiga till organiseringen av demonstrationen den 19:e december. Låt oss hoppas att omvärldens kritik skallar så högt att regimen i Minsk anpassar sig.

I lördags anordnade Info Belarus i samarbete med Silc (Swedish International Liberal Center) och Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter en manifestation för demokrati och frihet, inför presidentvalet i Belarus. Utklädda till jultomtar med silvertejp på munnarna, symboliserade man bristen på yttrande- och pressfrihet i Belarus. Manifestationen hölls utanför riksdagen på Mynttorget och talare var bl.a. Caroline Szyber (Kd), Anna Steele Karlström (Fp), Martin Uggla (Östgruppen) och Martin Ängeby (Silc).

Manifestationen har nu även nått belarusisk oberoende media. Läs artiklarna här och här.

I Belarus märks ingen reklam eller information på stan inför söndagens lokalval. Det vi märker är däremot en överdriven övervakning och säkerhet på alla håll. När vi passerar en av alla tunnelbanestationer får vi syn på en äldre dam som omringas av tre poliser. Hon arresteras och förs in i en bil som sedan lämnar platsen. Hennes brott, enligt källor på plats, var en tyst manifestation där hon hängt en oppositionsaffisch runt halsen.

]]> http://www.infobelarus.nu/2010/04/frihet-val-vitryssland-belarus-2010/feed/ 0 http://www.infobelarus.nu/2010/02/ny-lag-hotar-det-fria-ordet/ http://www.infobelarus.nu/2010/02/ny-lag-hotar-det-fria-ordet/#comments Tue, 09 Feb 2010 11:27:28 +0000 Tobias http://www.infobelarus.nu/?p=344 Den 1 februari undertecknades det dekret som kan komma att strypa tillgången till Internet i Belarus. Dekretet som går under benämningen ”Angående åtgärder för översyn av användandet av det nationella segmentet av World Wide Web” kommer att öka myndigheternas möjligheter att övervaka och stoppa Internettrafiken fr.o.m den 1 juli i år.

I och med den nya lagen kommer Internetleverantörer bli skyldiga att hålla register över sina kunder, vilken utrustning de använder samt vilka vilka Internetsidor de använder under minst ett års tid. Detta krav kommer även att ställas på Internet-caféer som i och med den nya lagen kommer att vara tvungna att kräva legitimation av sina kunder samt registrera dessa.

Myndigheterna får samtidigt befogenheter att stänga ner Internetsidor som de anser förmedlar ”olagligt innehåll”. Vad som räknas som ”olagligt innehåll” är väldigt otydligt i lagen men ”innehåll av extremistisk natur, som förespråkar användning av vapen och sprängmedel, droger och andra gifter, information som syftar till att främja illegal migration och trafficking, som uppmuntrar till våldsanvändning eller ”annan handling som är förbjuden enligt lag” ska vara giltiga skäl för att stänga ner en Internetsida.

Detta kan få förödande konsekvenser för icke-registrerade organisationer vars aktiviteter strider mot kriminallagstiftningen. Det ska även vara möjligt för vanliga Internetanvändare att begära att en Internetleverantör stänger ner sidor som man anser ha ”olagligt innehåll” för att, som lagen säger, skydda sig och sin familj. Detta kommer få konsekvensen att vi kommer att kunna se ett system av självkontroll där medborgarna kommer att uppmanas att anmäla de sidor som sägs strida mot lagen.

Detta ger myndigheterna en enorm makt när det kommer till att kontrollera Internet. Man har redan börjat tala om behovet av reglering av Internet på Belarusisk tv och då hänvisat till ”etiska och moraliska skäl”. Man menar även att man vill ”skydda landets barn från skadlig information” och har då ofta hänvisat till den ortodoxa kyrkan som länge varit kritisk till det som pågår på Internet.

Organisationen Reportrar utan gränser hävdar den nya lagen kommer att göra landet till ”Internets fiender” och mycket tyder på att det fria ordet och den personliga friheten ytterligare stramas åt.

När jag för ett par år sedan påbörjade mitt ideella arbete till stöd för demokratirörelsen i Belarus (Vitryssland) insåg jag snabbt att de flesta svenskar i allmänhet inte verkade känna till något om landet. Jag mötte högutbildade och allmänbildade, som inte visste att Belarus var ett eget land, utan alltid fått för sig att det tillhörde Ryssland. För många kom det som en chock när de fick höra att det fanns en diktatur i Europa. Att många inte känner till situationen i Belarus är inte konstigt. När det är ”val” i Belarus fokuserar svensk media på en fotbollsmatch, istället för att skriva några rader om valfusket och förtrycket av oliktänkande, som samtidigt sker i ett land mycket nära oss. Av någon anledning väljer majoriteten av svenska journalister att inte uppmärksamma Belarus, någonsin. De gånger jag har ringt och skrivit till tidningsredaktioner för att försöka få dem att uppmärksamma Belarus, har jag fått svaret ”vi skriver om det som är intressant för svenska folket, det här är inte intressant”.

Min fråga är då – hur ska svenska folket få upp ett intresse för Vitryssland om man aldrig ser eller hör något om det i media? Någonstans måste man erkänna att journalister, precis som politiker, har makten att förändra. För 8 år sedan fick Dawit Isaak’s bror bita i samma sura äpple när journalisterna uppenbarligen inte ansåg att Dawit’s öde var intressant för svenska folket. Helt plötsligt, många år senare, går alla stora svenska dagstidningar ihop och lanserar en kampanj till stöd för Dawit. Tack och lov har de äntligen gjort detta – men ska det verkligen behöva ta så många år för oss att inse att något är intressant och viktigt?

Efter ett par resor till landet som brukar kallas Europas sista diktatur, har jag snabbt insett vikten av att informera om Belarus i Sverige. I ett land där oppositionella ägnar hela sina liv åt att kämpa för demokrati och frihet, med konsekvensen att de sparkas från arbetsplatser och universitet för all framtid, och där många även spenderar veckor, månader eller år av sina liv i fängelse, kan knappast majoriteten hoppas på en ljusare framtid, om omvärlden aldrig reagerar, hör eller vill se vad som sker i dagens Europa. De riktiga frihetskämparna i Europa, finns verkligen inte i Sverige, utan just i Belarus. De som dagligen möter motstånd, men ändå aldrig ger upp. De som riskerar allt för demokrati och frihet måste någon gång få känna omvärldens stöd. Därför är det för mig som har varit där, min förbannade plikt att berätta, informera och väcka ett större intresse för Belarus i Sverige.

Okunskapen om Belarus är mer utbredd än jag trodde. Det är när chefredaktören för en av Sveriges största studenttidningar tar emot en artikel jag skrivit om Belarus, som jag inser hur skrämmande lite folk verkligen känner till. Redaktören skickar tillbaka en reviderad version där hon tagit bort ordet ”diktator” eftersom landet ”utåt sett” enligt henne inte kan ses som en diktatur. I all hast och frustration påbörjar jag kanske en onödig, men för mig viktig diskussion. Hon anser inte att landet uppfyller kriterierna för diktatur. När hon dessutom googlat och sökt i media kan hon inte alls se att man i media kallar president Lukasjenko för diktator. Jag blev oerhört leds över situationen. Att ens behöva diskutera om ordet diktator ska stå med eller ej, när artikeln handlar om hur studenter sparkas från sina studier på grund av sina politiska åsikter, och när en ung kille i min ålder precis berättat om hur KGB (säkerhetspolisens namn än i dag) dundrade in i hans lägenhet mitt i natten efter att han tidigare under dagen demonstrerat med plakat för frihet.

Mer om detta behöver nog inte sägas här, men jag tror ni förstår min poäng. Det är dags att informera om verkligheten i Belarus, och jag hoppas verkligen på Ditt stöd. Den här kampanjen är ett litet rop på hjälp, till journalister och politiker, men även till allmänheten.

Ni kan förändra och ni behövs.

/Isabel Sommerfeld
Samordnare, Info Belarus